Den 21 mar 2018  

I början av oktober 2017 sökte jag läkare för att få hjälp med en depression som jag inte lyckades häva själv. Vid påföljande psykologkontakt blev det tydligt att depressionen inte var mitt stora bekymmer, utan att jag låg riktigt högt på skattningen för utmattning (38 på KEDS). Jag var helt oförberedd på det och kunde inte alls förstå att det var så. Jag kände mig inte stressad alls. Jag hade ju bara roligt. Jag älskade mitt jobb och mina elever, hade ett bra team runt mig och en chef som jag verkligen uppskattar. Frihet under ansvar i sin bästa form. Min man blev inte lika förvånad som jag…  

I efterhand kan jag se det sjuka i att somna före kl 21 (eller så fort man får chansen) varje kväll i över ett års tid, att välja bort i princip allt socialt umgänge, för det är för jobbigt, eller att tacka nej till roliga erbjudanden i ren panik. För min del handlade det också om att jag inte sådde ett enda frö under hela säsongen. För första gången i mitt liv har jag nu köpt sylt på ICA, eftersom att jag inte skördade tillräckligt med bär i somras.  

När jag i somras hade varit och handlat och i bilen inte kunde komma på hur jag skulle göra för att köra hem, kopplade jag det inte till stress. Eller det återkommande trycket över ögonen (som en tung huvudvärk utan smärta), eller när jag länge stod och tittade i skåpet hemma i mitt eget kök, och undrade var alla glas tagit vägen (tills jag insåg att det var fel skåp). Exemplen på varningstecken är otaliga. I efterhand är det tydligt att jag varit på väg hit länge. Men när det slog till fattade jag ingenting.  

Nåväl, jag fortsatte att jobba och ägnade mig åt att rensa och sortera bland mina uppgifter. Jag informerade kollegor och rektorer om läget och bokade in lediga dagar och pauser. Under de här veckorna kände jag mig stressad…  

Den sista november skulle jag med mina kollegor på en teaterföreställning på kvällen. Jag såg fram emot det och hade preppat (bara det är ju sjukt) för att orka med. Inga elever den dagen och inte följa med på middagen innan föreställningen. Jag skulle bara åka dit, se teatern och åka hem. När en kollega på eftermiddagen frågade om hon kunde åka med mig dit, var det stopp. Jag meddelade att jag inte skulle följa med. När beslutet var taget ringde jag min fantastiska man och grät lite. Samtidigt som jag avslutade samtalet knackade det på dörren och en lärare kom in i behov av konsultation. Vips var jag tillbaka i rollen och konsulterade. Sen satt jag en timme innan jag kunde köra hem. Efter det gick jag inte tillbaka.  

Jag vet inte om det fanns något som någon kunde ha sagt till mig då, som skulle ha gjort att jag fattat hur illa det var. Jag har inte kommit på något än. Och ändå jobbar jag fortfarande med stresshantering och försöker hjälpa andra. Jag tror inte att varken jag eller någon annan kan hindra någon från att springa in i en utmattning. Men jag vet att jag kan ge stöd till den som är på väg ut ur den. Jag vet också hur enormt beroende man är av att få det stödet för att ta sig vidare.  
Idag är jag väldigt mycket mer uppmärksam på de signaler som kroppen ger mig. Oftast lyssnar jag också på dem, men visst händer det att jag låter bli. Och då kostar det. Men ibland är det värt det.

Den 16 mar 2018

Att betrakta min hjärna som något externt, som en egen existens, är något som har underlättat för mig och min familj att förhålla oss till sjukdomen. Det är min hjärna som är kass, det är inte jag!  

Det gör det lättare för mig att se objektivt på processen och inte minst är det lättare för min dotter att reagera och uttrycka sina känslor kring det hela. Att bli arg på sin mamma som är sjuk medför olika känslor av skam och skuld, men en hjärna är det lättare att bli arg på. Vi kan också prata lättare om vad som händer och hur det fungerar. Istället för att säga "jag orkar inte idag", är det lättare att säga att "min hjärna behöver vila idag". Det verkar också vara lättare för A att acceptera att vi ändrar planer och är tråkiga när vi pratar på det viset.  

Genidrag! Att vi kunde identifiera sjukdomen som en gemensam yttre fiende har hjälpt oss alla så mycket. Som socialpsykolog är jag väl bekant med in- och utgrupper, vi och dem och andra begrepp som beskriver just detta. Genom att vi som grupp har någon ”annan” att projicera våra beskyllningar, skuldbelägganden och annat på, kan vi själva känna oss bättre och starkare som grupp. Det är samma fenomen som vi ser i alla grupper, oavsett om det handlar om fotbollslag, skolor eller politiska partier. Vi förbättrar vår egen bild av oss själva genom att smutskasta de andra.  

Fenomenet i sig resulterar inte alltid i något bra. Som t.ex. när nazister skyller kriminalitet och allt annat dåligt på de människor som invandrat till vårt land. 
Men i min familj blev det riktigt bra. Vi är ju helt enkelt lite bättre än ”de där” nazisterna. 

Den 14 mar 2018  
Starka känslor gör mig alldeles tömd på energi och kraft. Oavsett om det är mina egna eller någon annans. Jag verkar drabbas lika hårt av att någon blir arg, ledsen eller lycklig i min närhet som om jag blir det själv. Filtret mellan mina egna känslor och andras verkar ha blivit alldeles perforerat. Om det tidigare var ett myggnät har det nu blivit ett fisknät.  
 
Jag har börjat jobba 25% i form av en utbildning, mer om den senare. På jobbet pratar vi nu om organisationen till hösten. Vi blir en person till i gruppen och ska fördela om våra skolor. Förslaget är att jag ska byta bort mina två skolor till tre andra (med fokus på en av dem). Min spontana reaktion blev såklart NEJ. Men när jag fått fundera lite så inser jag att det kanske är nödvändigt. Just på grund av mina känslor. Jag har för roligt på mina skolor och känner för mycket med mina elever. Det är nog det som är bekymret. Jag kanske behöver ha ett tråkigare jobb ett tag. Ett som jag kan göra utan det känslomässiga engagemanget. Men hur lever man utan känslor??  

Jag har börjat knyta ihop det där nätet, men fortfarande är starka känslor det som påverkar mig allra mest. Jag har blivit bättre på att veta om det är mina egna eller någon annans känslor, men jag blir fortfarande lika trött. Om jag sitter i ett möte där några är oense dräneras jag på energi oavsett om jag själv är involverad i konflikten eller inte. Jag får svårt att koncentrera mig och känner mig oproffsig. Efter ett sådant möte kan jag känna mig otroligt arg, uppgiven och frustrerad utan att egentligen ha fog för det.

Att byta skolor var nödvändigt. Tidigt kunde vi dock identifiera att det där med att ha tre skolor som arbetsplats inte var något för mig. Idag arbetar jag 50% på en av dessa skolor och har det toppenbra. Jag har haft möjlighet att forma uppdraget till något som passar både mig och skolan. Bättre förutsättningar kan jag inte ha för mitt fortsatta läkande. Visst saknar jag tonåringarna och deras hormoner, humor och humör, men det är roligt att jobba med yngre barn också. På ett annat sätt. 

Utmattad kurator 

Jag kan ju det här med stresshantering.  

Inte kan jag bli utmattad!  

Det kunde jag.  

Skammen…  

 
För fem år sedan blev jag sjuk i den utmattning som fortfarande påverkar min vardag. Jag började skriva en blogg efter några månader och kommer framöver att publicera de inläggen här med kommentarer från var jag är idag. Även om jag fortfarande dras med sviterna av detta så har det hänt otroligt mycket. Idag har jag en fungerande vardag med arbete och liv. De flesta kognitiva funktioner har kommit tillbaka, om än inte fullt ut. Välkommen att följa med mig på en tidsresa. 

Testing, testing… Den 8 feb 2018   
Va? Ska jag börja blogga? Det verkar så. Vet inte än om något av det som kommer att hamna här någonsin blir tillgängligt för någon annan än mig, men det lär visa sig.  
Tanken är att jag här ska skriva om min resa till, i och ur utmattningens nät.  
 
Den första december 2017 var min första sjukskrivningsdag. Jag hade redan fått diagnos depression och visste att en utmattning stod och väntade runt hörnet. Att det skulle bli så konkret som det blev hade jag inte förstått.  
Idag är jag på väg åt rätt håll, men har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen hände. Kanske kan den här bloggen hjälpa mig till det. Kanske kan den också hjälpa någon annan.

Det här var det första jag skrev. Spännande att jag redan då, efter bara några månader tyckte att jag var på väg åt rätt håll. Om jag vetat hur långt det var kvar så vet jag inte om jag varit lika positiv. Så det var ju tur att jag inte visste.

Nej, en orosanmälan handlar inte om att föräldrarna är dåliga föräldrar. Det är inget straff. Det är inget vi gör för att jävlas med någon.

Ja, det är ett riktigt dåligt ord. Själva “anmälan” associeras lätt till att någon gjort något fel och ska granskas och straffas för detta. 

Jo, det handlar om erbjudande om stöd och hjälp under en period när det kan behövas.

Jag vet att det fungerar olika på olika ställen, men jag beskriver hur jag gör, för jag blir så ledsen när jag möter all den rädsla och de missuppfattningar som finns runt detta med orosanmälningar. När en elev i panik berättar att “nu kommer jag få en orosanmälan på mig” efter att ha misslyckats i skolan går mitt hjärta sönder. Jag förstår att ingen förälder säger till sitt barn “om du inte skärper dig nu så kommer soc och tar dig” eller “en grej till så får du en socanmälan på dig” för att vara elak mot sitt barn. Jag förstår att det kommer ur en rädsla och uppgivenhet. Kanske ur en känsla av att vara hotad eller nedvärderad som förälder. Därför är det så otroligt viktigt att vi i skolan kan förklara vad vi gör och varför.

När jag blir orolig för ett barn måste jag meddela detta till socialtjänsten i den kommun där barnet är folkbokfört. Det är lag och ingenting som jag kan välja eller välja bort. Det är heller inte upp till mig att utreda vilka faktorer som orsakat min oro. Mitt uppdrag är att möta och tillgodose barnets behov i skolan. När det inte räcker så måste jag be andra om hjälp. Det gör jag bland annat genom att “anmäla oro för barn” till socialtjänsten. Det som jag säger då är att vi i skolan, tillsammans med vårdnadshavarna, inte räcker till för att ge det här barnet vad hen behöver. Vi måste bli fler som hjälps åt. Jag anmäler min egen oro.

De flesta av mina anmälningar handlar om att eleven har för stor frånvaro och att vi inte lyckas komma till rätta med det. Frånvaron kan ha en massa olika anledningar, men huvudproblemet för mig är att hen inte får den undervisning som hen har rätt till. Och det är vi vuxna som ansvarar för att möjliggöra för eleven att delta i skolan.

Hur gör då jag för att min anmälan om oro ska hjälpa familjen och inte stjälpa dem?

Till att börja med så pratar jag med barnet och vårdnadshavarna om min oro (om det inte handlar om våld i hemmet, sexuella övergrepp eller risk för att barnet ska föras ut ur landet, för då får jag inte prata med dem om det). Jag förklarar vad jag ser och hör och varför det gör mig orolig. Oftast leder det samtalet till att jag bjuder in vårdnadshavarna och socialtjänsten till ett gemensamt möte, där jag förklarar igen, vad jag grundar min oro på. Det är viktigt att familjen vet vad jag berättar för socialtjänsten. Socialtjänstens representant har då möjlighet att ställa frågor till mig och kan berätta vad de kan hjälpa till med. Jag lämnar över min skriftliga anmälan och sedan lämnar jag mötet. Vårdnadshavarna har då möjlighet att ställa frågor till socialtjänsten (det behöver inte jag höra) och kan också själva ansöka om stöd. Själv fortsätter jag att fokusera på att hjälpa barnet i skolan och är trygg i att mina kollegor på socialtjänsten ger det stöd som behövs till familjen. Genom hela processen är det viktigt för mig att fortsätta ha en dialog med vårdnadshavarna. Vi har samma mål och syfte, nämligen att deras barn ska må bra och få det som hen behöver. Därför är samarbetet mellan skolan och hemmet ett av våra allra viktigaste redskap.
Jag gissar att 9 av 10 anmälningar om oro inte leder till att socialtjänsten inleder utredning. Ärendet avslutas helt enkelt efter det första mötet. Det är socialtjänstens uppdrag att avgöra om familjen behöver deras hjälp, och det är i så fall föräldrarnas uppdrag att ta emot den hjälpen.

Det gamla talesättet att “det krävs en by för att fostra ett barn” är väldigt sant. Alla vi vuxna måste hjälpas åt för att ge våra barn förutsättningar att växa upp och utvecklas till sitt allra bästa jag. Ingen förälder ska behöva vara ensam om uppdraget att ta hand om sitt barn. Det är ett omänskligt svårt uppdrag. Vi behöver varandra.