Den 29 aug 2019   
Jag känner att min egen kropp sviker mig. Jag är besviken på mig själv. Jag kan bättre än så här. Jag är bättre än så här. Det är jag väl?…  

Fredagen innan terminsstart träffade jag min nya läkare. Fantastiska Dr G har slutat och jag är något orolig för hur detta ska bli. Den nya, Dr H, hade väldigt många ord som ville komma ut samtidigt, så jag blev väldigt trött och minns inte mycket av vad som sades. Men jag blev fortsatt sjukskriven på 50% i alla fall.  

Sju veckors ledighet kan man ju tro ska ge lite kraft tillbaka. Men icke. Jobbstarten för snart tre veckor sedan blev en oväntad krasch.  
Dag ett – mycket folk på skolan. Fyra timmar social interaktion.  
Dag två – grannen hittade hunden ute på byn och mig fulgråtandes på köksgolvet. Den ångestattacken var jag inte beredd på. ”Bakis” i två dygn.  
Det var den veckan det…  

Varje litet bakslag gör det så sorgligt tydligt hur otroligt långt bort jag är ifrån mitt vanliga jag. Mitt riktiga jag. Kommer jag någonsin att bli frisk???  
Nästa vecka ska jag träffa en ny psykolog. Läskigt, men behövligt.  

Efter det här blev det inte så mycket mer skrivet. När jag läser igenom det nu så inser jag att jag behöver skriva något separat om det där med att "bli frisk". Vad betyder det egentligen? Men det kommer en annan gång.

 
Men nu då? Var står jag idag? I december 2022. 
Väldigt mycket har hänt under de här fem åren. Det har varit oerhört spännande och lärorikt men också ytterst plågsamt. Det är en stor sorg att jag inte har den kapacitet som jag en gång hade. Jag är friskförklarad, men långt ifrån det jag som jag känner sedan förr. Jag är till viss del en annan och har ett lite annat liv.  

Igår var en underbar dag. Flera möten och samtal med fantastiska människor, strålande väder och ett bra flyt. En sådan dag som borde ge energi och inspiration. Resultatet blev att jag somnade vid 21 igår. Jag har inga minnesbilder från kvällen fram tills dess. Idag känns det som att jag varit på krogen alldeles för full hela natten. Det tjuter i öronen, kryper i kroppen, huvudet värker, jag är yr och har en koncentrationsförmåga som räcker ca 2 minuter. Händerna skakar, huden känns för liten och jag mår illa.  
Men det är ingen överraskning. Jag vet nu att det är så här det blir. Så man kan ju undra varför jag utsätter mig för det. Kanske är det självplågeri. Kanske handlar det om att inte ge upp och låta det svåra vinna. Kanske är hoppet så starkt att jag en dag ska klara det igen.  

Och möjligen är det så att det här är min nya nivå. Det är här min ribba kommer att ligga resten av livet. Det vet varken jag eller någon annan. Det jag vet är att livet är så värt att leva och njuta av. Vissa saker kostar lite mer, men ibland är det värt det! Tack för igår kära vänner.  

De dagar som jag inte utmanar mig lika hårt utan håller mig till en belastningsnivå som jag vet fungerar, så går det bra. Jag har ett rätt normalt liv med jobb, familj, hus och hund. Jag skjutsar till träningar och veckohandlar. Jag kör sällan åt fel håll och det var länge sen jag gick vilse på ICA. Jag har lärt mig vad jag behöver för att fortsätta fungera. Återhämtning, återhämtning och återhämtning. Att göra som igår och boka in saker löpande under hela dagen är ett klockrent recept på bakslag. Hade jag lagt in fler pauser där jag hunnit ut i skogen eller bara fått sitta för mig själv i tystnad en stund så hade det gått bättre.   

Varför jag väljer att arbeta med samtal, möten, kommunikation och interaktion, när det är just det som tröttar ut mig allra mest, det kan man ju undra. 
 
Om bara några dagar är det jul med allt det innebär. Under många år var julen starkt förknippad med stress, ångest, ilska, sorg och brustna förväntningar. Det är inte så längre. Jag har äntligen lärt mig att sätta mina egna gränser och ser till att fira julen på ett sätt som passar mig. Det hade jag kanske inte lärt mig utan utmattningen.  
Skaffa DIG en God Jul!