Den 22 maj 2019   
Mötet med dr G i april gick inte som väntat. Hennes bedömning var att jag skulle fortsätta på 75% men att anpassa innehållet ännu mer. Jag kände mig minst sagt uppgiven, men gjorde som hon sa. I fredags var det dags för ny uppföljning. Domen denna gång blev återgång till 50% sjukskrivning pga tydligt försämrad kognitiv förmåga, trots stora anpassningar.  

Så bakslag att gå tillbaka till halvtid. Men framsteg i att känna att jag klarar av att göra det jag ska. Att slippa känna att jag misslyckas varje dag – det känns bra.

 

Så småningom blev jag friskförklarad och bedömdes ha en arbetsförmåga på 100 %. Själv håller jag inte med (och inte min familj heller) så jag är numera tjänstledig på 50 % för att hålla ett tag till. Ibland kan jag fylla på med ganska mycket, men vissa dagar blir det 4 timmars arbete och inte så mycket mer. Och så får det vara. Jag är så tacksam över att jag har möjlighet att anpassa mitt liv så mycket som jag behöver. 

Den där känslan. Att ständigt misslyckas och inte kunna leva upp till de förväntningar som fanns på mig är bedövande. Att oavsett vad jag gjorde och hur mycket jag än försökte så nådde jag inte fram. Den känslan vill jag aldrig behöva ha igen. Den satte igång tanketroll som fick mig att tro att jag var helt värdelös som inte klarade av någonting. Det måste ju vara mitt eget fel, eftersom att alla andra klarade så mycket, men inte jag. Jag tyckte synd om alla som behövde stå ut med mig och jag kände mig som en belastning för alla som kom i närheten. 

På många sätt har min sjukdomstid gett mig insikter och en djupare förståelse för mina elever och den verklighet som många av dem lever i. Ja, depressioner med allt vad det innebär har jag ju upplevt förut, men jag har fått nya ord att förklara det med och en ökad acceptans för mitt eget psykiska mående. Jag vet nu hur det kan vara att på riktigt inte kunna förstå instruktioner, att ha ett arbetsminne som inte ens räcker näsan ut och att läsa en text utan att få någon information av den. Jag kunde läsa, men förstod inte vad orden betydde. Frustrationen fick kroppen att klia och jag kunde inte vara stilla. Ilskan exploderade så snabbt att jag inte hann föstår vad som hände. Och inte kunde jag hitta orden för att förklara heller. 

Idag mår jag så mycket bättre och det är jag tacksam för. Mina tanketroll håller sig på mattan och gör inte så mycket väsen av sig längre. Men de ser alltid till att jag inte glömmer bort dem eller tror att de är borta. En stor skillnad är att jag kan välja när jag ska lyssna på dem och när jag bara ska låta dem krypa tillbaka till skuggorna.

Afasin (att jag tappar ord) är fortfarande ett av de tydligaste symtomen hos mig. Framförallt tappar jag substantiv och namnminnet är en minne blott. Det är nog en sån sak som jag får leva med och jag försöker se det som en påminnelse om alltings förgänglighet. I och med att jag är öppen med det och berättar för folk (elever, inte minst) att det är så här det är så minimerar jag skammen och risken för missförstånd. De flesta är faktiskt riktigt snälla när man blottar sina svagheter. Tänka sig...