Den 9 apr 2019   
En ny vår står för dörren och här sitter jag. Har jobbat (nej, det har jag inte) 75% sedan drygt två månader. I verkligheten har jag ibland varit på jobbet 6h/dag, men sällan jobbat mer än fyra. Sen blir det liksom inget mer.  
Vintern 18/19 blev riktigt bra. Jag ökade medicineringen (sertralin) vilket fick upp mig på banan igen och jag mådde finfint. Både ville och orkade vara social och aktiv. När februari kom och det var dags att gå upp på 75% var jag mer än redo. Härlig känsla.  

Jag var beredd på att det skulle bli en utmaning att gå upp i arbetstid, men inte att det skulle bli så här jobbigt så här länge. Den plan vi gjorde då var att vi imorgon skulle kunna avsluta sjukskrivningen. Så kanske det inte blir, vi får se…  
Jag mår idag sämre än på länge. När jag läser mina tidigare inlägg inser jag att jag inte backat ett helt år, men i alla fall ett halvt. Ständig huvudvärk, hörselrubbningar (som att ha en plåthink på huvudet), yrsel, ljuskänslighet, koncentrationssvårigheter och den fördömda tröttheten. Minsta lilla motgång tar oerhört mycket kraft.  
Imorgon ska jag tillbaka till min fantastiska läkare G. Jag behöver verkligen höra hennes tankar om det här just nu. Återkommer…  

 

Dr G. Vilken stjärna! Jag önskar att varenda en som hamnar i utmattning får träffa någon som hon. Som jag skrev redan då: Jag behövde höra hennes tankar. Så många gånger som jag var vilse, förvirrad och ledsen under den första tiden och ett samtal med henne fick mig att känna mig trygg igen. Hon höll i och vägledde både mig och min chef på min väg tillbaka i arbete. Utan henne vet jag inte om det hade gått så pass bra som det ändå har gjort.  
Att jag idag får chansen att arbeta med att ge stöd till andra som är på väg ut ur en utmattning är en ljuvlig känsla. Min erfarenhet av psykisk ohälsa betyder inte att jag vet hur någon annan mår. Men jag vet hur jag själv påverkas av det. Det ger mig en trygghet i att prata om det och att lyssna på det. Det skrämmer mig inte. Jag klarar att ta emot det.