Den 3 aug 2018   
Det är ett sammelsurium av begrepp som snurrar i mitt huvud. HSP (Högsensitiv personlighet), Särbegåvning, Utmattning, Hjärntrötthet. Vad är vad? Vem är vem? Vad är sjukt och vad är friskt?  

Tillsammans med min psykolog har jag kommit fram till att jag i alla fall inte är bipolär, vilket var en arbetshypotes som vi hade. Mina återkommande depressiva episoder är snarare en följd av min högsensitivitet. För den som vill lära sig mer om HSP rekommenderar jag böckerna av Elaine Aron.  

Hur lär man sig att förstå sin högsensitivitet? När man som jag har hunnit bli vuxen innan man förstått att det är något särskilt och att inte alls alla fungerar så här, blir förståelsen nyckeln till att kunna använda sig av den. Att se sin sensitivitet som en styrka och begåvning. Något man råkar vara bra på. Jag är som en levande seismograf.

Det är kanske inte så märkligt att högsenstitiva löper stor risk för att drabbas av utmattning. Hjärnan jobbar ju konstant med att ta in och tolka allt som händer runt omkring. Finns det en annan person i närheten så är en del av min uppmärksamhet ständigt på den personen och dess behov. Det här är en funktion som jag inte kan styra eller stänga av. Den kräver massor med energi och fokus, vilket jag har brist på nu för tiden. Alltså måste jag begränsa mig i vad jag utsätter mig för. All sensorisk stimuli påverkar mig. Det jag klarat en dag utan problem blir en omöjlighet en annan dag. Allt beror på hur mycket annat som hänt den dagen/veckan. Jag får välja vilka sociala sammanhang jag ska delta i utifrån hur resten av veckan ser ut. Jag använder solglasögon och hörlurar för att begränsa stimuli. Jag älskar kvällspromenader i skogen när det är mörkt. Då är hela tillvaron begränsad till min lilla ljuskägla och jag kan slappna av. Ingenting annat existerar och den vilan läker mig.