Den 19 apr 2018   
Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill (kruxet med att må bättre är att jag vill saker. Men när jag gör dessa saker så mår jag sämre igen). Frustrerad över att det tar så lång tid att bli frisk. Frustrerad över att hjärnan inte funkar som jag vill att den ska. Frustrerad över att det är en fantastisk vår där ute och att jag inte orkar njuta av den. Och så en skopa dåligt samvete över hur det hela drabbar min familj. Ingen vidare bra period, med andra ord.  

Samtidigt som jag i tanken vet att det blir bättre, så håller mina känslor inte med. Det är svårt att känna hopp även när jag tänker det. Samverkan är svårt även internt. 

Årstider. Som jag njuter av dem. Växlingarna i naturen, ljuset och växterna. Jag kan bli stående för att se hur ljuset förändras genom ett löv, eller för att studera en svamp som inte fanns där igår. Hur fort växer de egentligen? Att kunna uppskatta det lilla, men ack så stora, är den största framgången för mig. Att inte bara kunna känna olika dofter, utan också kunna uppskatta att jag kan det. 

 
Det dåliga samvetet hänger kvar. Eller gör det det? Är det verkligen ett dåligt samvete? Är det i så fall mitt? Jag gör ju så gott jag kan. Kanske är det mer en sorg som jag känner. En sorg över en förmåga som jag inte har just nu. Jag sörjer att jag inte förmår att finnas där ännu mer för min familj. Att huset inte är så välstädat och att jag inte följer med dottern på hennes aktiviteter. Men, helt ärligt, så var inte huset så välstädat innan heller. Det är ju bara så skönt att kunna skylla på någon annan (den trasiga hjärnan).